Hej alla vänner och övriga som kanske läser detta.

Frågar ni mig hur jag mår i dag, så är jag så förbannat stolt att kunna svara att jag mår okey:) 

Må bra till 100% kommer jag antagligen aldrig att göra, men är så glad för det lilla :)

Men hur många mår bra i dag egentligen? Tror att alla bär på något bagage, ni som inte gör det skall skatta er lyckliga.  Själv så mår jag så pass bra som är möjligt i min situation :)

Har haft en fantastisk vecka med min dotter och mitt älskade lilla barnbarn, dom berikar mitt liv något otroligt. Har alltid älskat barn, det har varit mitt liv..När jag fick mina barn så trodde jag att det kan inte finnas någon större kärlek...Men det gör det. Kanske inte större, men lika stark kärlek har jag till mitt lilla barnbarn. Men tycker att jag är så `vuxen`i dag så jag ska kunna bli lycklig på egen hand.

Ni undrar säkert över rubriken? Vad jag vill ha sagt är att medan jag suttit här hemma har många `bussar`passerat...Kanske jag hoppar på nästa om chauffören är trevlig :))

Hur vet man om man mår bra, eller det bara är stundens ingivelse? Skit samma..vi lever för stunden. Jag vet när jag mår bra, det är när jag njuter av fågelkvitter och ljuset som kommer allt närmre oss för varje dag :)

Tänk vad ljuset betyder, det öppnar mina sinnen och mina känslor som ibland ligger djupt begravda....dom är väl inte helt begravda, för känslorna för mina nära bara växer och växer.

Men i mitt känsloliv för övrigt så har jag inte orkat känna efter vad jag känner.

Kanske det är min tid nu? Kanske jag ska möta våren med värme i mitt hjärta och försöka bli den jag var förr som alltid älskade att flirta :)...och det var jag rejält duktig på:) Välkomnar våren och mina känslor:))

Hej kära vänner! såååå längesen jag skrev i min blogg så jag har nästan glömt hur man gör ;) Ska jag vara ärlig så har jag gjort försök, men av någon anledning har jag inte kommit in här, samt lite slöhet:) 

Vintern och kylan står för dörren, inte så värst kul....men så är det, vi får ju acceptera våra årstider som alla fyller sitt syfte. Men det jag INTE accepterar det är hur hemlösheten ökar...men gör den det, eller vi är mer medvetnai dag?

Fortfarande så blundar dom flesta för det här :( Usch, det är säkert en missbrukare som har valt detta. Men det är säkert inte någon som gör detta livsval. Ingen tror att dom ska bli beroende och hamna i detta träsk. Men alla är inte missbrukare, det kan hända dig, ditt barn eller din granne under olyckliga omständigheter, alla kan vi hamna där.

Oavsett missbruk eller inte, så förtjänar alla en dräglig tillvaro. Tror inte alls att jag är bättre än alla andra, men jag vill at en del kanske får en tankeställarer en människa precis som du och jag, men har kanske inte fått samma förutsättningar här i livet. Vissa dagar så kan jag känna att, varför kan jag inte köpa den klänningen, eller dom skorna...eller rentav min favoritparfym som kostar skjortan i mina ögon...Så jag är väl precis som andra som har vissa önskningar, det är såå mycket jag vill ha....men det finns dom som har det värre och aldrig får en önskan uppfylld.

Dessa tankar kom för mig när jag skrapa is och borsta snö på bilen i morse, något irriterad och frusen...men varför? Jag har en bil och jag har ett mål...men vad har en hemlös för mål??

Skrev denna blogg pg.a den stackars man som frös ihjäl intill där jag bor i lördags morse. en man som var för stolt för att kontakta sina vänner och be om hjälp...Detta får inte hända igen!! Tack till er som läser detta .

Tänk så fort man vänjer sej vid vissa saker som händer efter att man får ett besked. Jag har accepterat fullt ut att jag har cancer, jag har accepterat att jag är utan hår. Har ju inget annat val, det hjälper ej att gråta eller stå och gallskrika rätt ut från balkongen..vilket jag har haft lust till innan. Jag är så förvånad över mej själv, kommer jag fortsätta att acceptera, eller är det bara en period jag är inne i ?

Har gått i terapi sedan jag miste Eddie, där jag skulle lära mej att dels hantera sorgen och saknaden och även min dödsångest som jag drog på mej. Sorgen och saknaden kommer att stanna kvar resten av livet, spelar ingen roll hur mycket terapi jag får, men min dödsångest har jag arbetat bort, eller rättare sagt den försvann med min sjukdom.

Låter kanske märkligt, men så är det. Kanske för att jag i dag vet vad jag kämpar mot.

Men ibland kan det dyka upp en liten tanke..är jag för kaxig? Är jag för säker på att klara detta? Har dock 5 månader kvar med mina behandlingar. Men jag blickar framåt och vill att tiden bara ska rinna i väg så jag får se och känna resultat. Om ca 3-4 veckor vet jag lite mer, då blir det ny skiktröntgen och benmärgsprov för att se om mjälte, lymfar och mina t-celler går på rätt väg. Tills dess så är det bara att kämpa vidare. Är så tacksam för allt stöd jag får och tacksam mot alla som hör av sej både privat och på FB.      Kram och kärlek...Line

Verkligheten har kommit i kapp mej. När jag vakna i morse och fixa mej så drar jag med borsten över håret när jag duschat..stora hårtussar följer med. Har såklart varit medveten om detta, och har inte alls bekymrat mej..har sett det positivt att jag får helt nytt och friskt hår sedan. Men det är en sak att tänka vad som ska ske, och det är en annan sak att se det och känna hårtussarna i handen.

Min kära dotter och barnbarn var här i dag innan mitt läkarbesök. Lilla Josefine sitter i mitt knä och kelar,hon smeker mej över håret och får en stor tuss i handen....fy fan vad det kändes, tårarna kom hos både mej och min dotter, inte över håret som föll utan över verklgheten att jag är riktigt sjuk.

Har skaffat en jättesnygg peruk som jag snart lär behöva..kanske redan till helgen, för då tänker jag och min systerdotter raka mej till snagg. Vill inte vakna en morgon av att resten av håret ligger på huvudkudden, eller se att det fläckvis försvinner. Det handlar inte om fåfänga utan som sagt känslan av att vara sjuk. Men annars lever jag som vanligt, ,mår ganska bra mellan varven men är något tröttare än vanligt. Har även begränsat mitt liv en del, far inte ut och shoppar som jag har gjort innan. Känner inte för att köpa nya kläder, för jag vet inte hur kroppen påverkas av medicineringen. Jag kanske kommer att svälla av dom höga doserna cortison jag får mellan varven, eller så går jag ner i vikt av cellgifterna. Men allt är oväsentligt..bara jag blir frisk.

                                                                       Kram...Line

Försöker att leva mitt liv som vanligt med alla tillhörande vardagsbestyr. Tar mej ut dagligen. även orken ej finns där hela tiden...det är inte bara orken som kan tryta, ibland är det även lusten som inte vill infinna sej. Får passa på nu medan jag kan. Vet att det blir tuffare efter varje behandling...min "resa" är bara påbörjad.

Vissa stunder känns det förbannat jobbigt, som i dag när jag var ute och handla och såg alla glada som kom med sina systembolagskassar och handlat hem gott inför helgen...men jag unnar alla att leva gott, ingen kan ju rå för vad jag drabbats av. Men jag känner mej stolt ibland att jag ändå kan hantera detta som jag gör, jag skrattar och kan umgås med mina nära och vänner. Har gett mej fan på att om cancern tar min kropp så ska den ej få ta mitt psyke.

Behandlingarna och medicinerna är det jobbigaste :(( Börjar känna av sprutorna jag ger mej själv dagligen i 10 dagar efter varje behandling...Dom ger värk i skelettet. Försöker tänka att hur jobbigt livet än är så finns det dom som har det mycket värre.

Kanske fel att skriva av sej så här en fredags kväll? Men känner att jag vill när lusten faller på. Ska njuta lite nu..det blir en fruktsallad och ett glas rött...har pratat med doktorn i dag, och det var ok :)) I morgon beger jag mej till en mycket kär vän..stannar där i två dagar...så mitt liv är ändå ganska okey :)

                Kärlek och kramar till er alla...Line

Har en dag som mest är ner, men jag måste även tillåta mej sådana dagar. Allt är så nytt för mej ännu.

Har gråtit en del i dag...och har även känt mej lite rädd. Men det är normalt att känna så några dagar efter

cellgiftbehandlingen. Cortisonen jag tar i samband med behandlingen påverkar mej också, hela kroppen skakar

inombords. Har även haft samtal med kuratorn på onkologen i dag...det var mycket känslosamt från båda sidor.

Så underbart att träffa en person som verkligen sätter sig in i hur jag mår, trots att hon träffar patienter med cancer dagligen. Hon är ett otroligt stöd för mej eftersom jag vet att jag kan ringa henne när jag vill.

Har även fått ut en del ilska i dag...Varför, varför jag??? Men känner samtidigt, varför någon annan?

Ingen förtjänar att gå igenom detta fruktansvärda trauma och denna hemska sjukdom.

Att ha cancer känns som ett heltidsjobb, alla dessa mediciner jag ska hålla reda på. En del ska jag ta varannan dag, en del ska jag ta 2 dagar i veckan, en del endast i samband med behandling och en del tar jag dagligen.

Har även fått sprutor med mej hem...ska ta en dagligen i 10 dagar efter varje behandling, för att stimulera benmärgen och stärka immunförsvaret...så här blir det fullt upp. Vänjer väl mej så småningom, eller så vill jag inte vänja mej.

Men just nu så längtar jag efter morgondagen då min älskade Petra och Josefine kommer till mej och stannar i 3 dagar...det ska bli såå underbart, att bara vara och bara rå om varandra...pussa och kela med lilla sessan är nog den bästa medicinen för mej :) Kram och kärlek till er alla som finns för mej....Line

En stor lättnad som rubrik låter säkert konstigt från en kvinna som precis fått ett cancerbesked, men det är precis vad jag känner trots att mitt inre skakar av chock. En lättnad att jag har haft rätt, en lättnad att jag inte inbillat mej mina sjukdoms symtom.

Efter att min läkare på VC sluta så känner jag att dom ej tagit mej på allvar, min trötthet och mina svettningar, ja hela mitt allmäntillstånd har varit kasst. Det är inte normalt att komma hem efter att ha varit i affären och vara så trött så att jag suttit på hallgolvet och gråtit. För en månad sedan så låg jag en halvtimma på golvet i tvättstugan och visste ej hur jag skulle orka ta upp tvätten. Hade ej mobilen med då så jag kunde ringa någon.

Först när blodvärdet var så kasst att jag blev inlagd börja det hända saker. Blev utredd och fick veta att jag hade glutenintollerans, då tar kroppen ej upp alla vitaminer och då sjunker såklart blodvärdet. Men när jag kom in och fick blodtransfusion för tredje gången så skickade dom ärendet till hematologen där fick jag ytterliggare blod och fick tagit benmärgsprov. För 3 veckor sedan ringde läkaren upp och sa att provet var ej bra, men det skulle analyseras mer.

Då fick jag även veta att Lunds specialister skulle ta över, så jag har bara gått och väntat på en kallelse därifrån.

Men har ändå inte bekymrat mej så väldigt mycket, fick ju även veta att i  denna sorg och ångest jag levt i sedan jag förlora Eddie kan påverka och köra slut på kroppen.

Men i måndags kl 12.00 kom ett samtal från Lund....från onkologen, en läkare som sa att jag skulle bli inlagd på studs. Ni kan ju bara tänka er hur det kändes...hela kroppen börja skaka och massa tårar och tusen tankar som flög runt i skallen på mej. Vem ska jag ringa, vem kan hjälpa mej? Inte så lätt, min dotter befann sej i Simrishamn och dom flesta var på sina jobb. Vet att jag har en mycket kär vän som har kommit mej mycket nära på kort tid. Så jag ringde underbara Eva-Birgitta som ej tveka. Hon körde mej till Lund och satt och höll min hand när jag fick detta dystra besked.

Det var gråt, det var förtvivlan och många tankar på min älskade dotter. Hon har förlorat lillebror, hon har förlorat sin pappa i cancer, jag ville inte att hon ska behöva förlora mej också.. Dagen efter så fick jag en rejäl reaktion, det kändes som att jag låg i ett badkar, för så mycket rann svetten, bara jag lyfte på huvudet så kräkte jag. 2 sköterskor var hos mej, torka av mej, trösta mej och tog blodtrycket..men jag såg dom som i dimma. Men efter det så har det gått bättre.

Just nu så har jag världens spänningshuvudvärk, men det är ju inte så konstigt. Försöker vara positiv så gott det går.

Men vet att det kommer stunder då jag kommer att gråta, skrika, svära...men det är ju inte lönt att jag drar mej i håret för det kommer ju ändå att falla :)

Jag har Lymfom T- cells cancer, det sitter i lymfkörtlarna i magen, så det kommer att bli mycket tufft med cellgifter ett halv år framåt. Efter 3 månaders behandling så blir det dom aggresiva gifterna dom sätter in och det innebär att jag kommer att isoleras eftersom en förkylning kan slå ut mej totalt. Sen blir det att bygga upp nya celler och eventuellt en benmärgstransplantation. Men enligt läkaren så finns det goda utsikter för jag har kommit i god tid.

Jag vet bara just nu att jag kommer att kämpa så in i helvete för jag vill vara med mina nära och kära och jag vill se mitt älskade barnbarn växa upp. Kram till alla som på något sätt har något att kämpa mot och även till er andra.